Artist, Polis, Dansare, sån som sitter i kassan, Läkare, Dagis fröken, Psykolog..

 

De är så lätt att säga så när man har flera år tills att de ska bli verklighet.

Nu står jag här, 15 år gammal och ska välja ett av alla världens yrken.

Måste tänka igenom de noggrant och inte slarva bort en massa år av livet.

 

Jag måste välja ett yrke jag kan tänka mig och även ha ett intresse för.

Se till att skolan har dom egenskaper som jag kräver och trivs med.

Tänka på att min framtid kan sluta på olika sätt inom kort tid.

Planera in i minsta detalj men samtidigt bara flytta med och tänka på att de blir som de blir.

 

I december eller början på januari vet jag om mitt liv sätts upp på en lista eller om jag ska fortsätta som inget och leva vidare och bli sämre.

 

Jag är född med min sjukdom och har egentligen inga problem med den då jag accepterat de faktum att jag är den jag är och så är de, sällan jag ser min sjukdom som ett problem.

Men just nu ser jag de som ett så in i helvetes stort problem.

Jag försöker att inte tänka förmycket på framtiden då jag inte vet något om den.

Fast när jag är tvungen att välja en väg som ska bli så bra för mig som bara möjligt så blir de så himla jobbigt!

 

Känns som om de va igår jag gick in genom dörren på min skola för första gången, pratade med min blivande lärare och assistent.

Snart 10 år sen och nu sitter jag här med ångest, lycka och oro som maler.